Djin - "En blogg utan allvar"

Förra veckan så fick jag tillfället att åka på en liten roadtrip med min pappa. Anledningen var att jag skulle på intervju nere i Malmö och SAS ville inte riktigt åka då jag ville det så det fick bli bilen. Billigare än både SJ och andra flygbolag. På väg hem från Malmö när vi passerade Jönköping så kom jag att tänka på hur det var tidigare.

När jag var liten älskade jag att åka bil. Har alltid älskat att sitta i baksätet och titta ut genom bilrutan. Fanns heller ingen annanstans där jag sov så bra som i en bil. Dess dova vägljud och den smått vibrerande känslan den gav mig gjorde att jag somnade redan innan vi ens hunnit åka knapp nån kilometer. Framsätet ockuperades alltid av min far som körde och min syrra som jämt påstod att hon blev åksjuk av att sitta i bak, men läsa hästtidningar gick minsann bra. Baksätet fick delas av mig och min mor. Vid min tidiga ungdom så fick jag sitta där bak själv pga. lite olika anledningar.

Vår familj hade väldigt sällan, eller rättare sagt aldrig, någon klassisk svensson-svensson semesterresa. Inga chartersresor till spanien eller Tailand. Våra semestrar på sommrarna dominerades av resor till olika hästtävlingar i Sverige, då min syrra var rätt framgångsrik inom det när hon tävlade. Tvävlingarna för mig var dödens tråkigt. Men som man säger, det är inte målet som räknas utan vägen dit. Roadtrip!! Med bakluckan och takboxen packat med diverse kläder och grejjer och hästsläpet påkopplat med en eller två hamburgare i så åkte vi iväg till Sveriges alla hörn. Jag i baksätet armerad med kuddar, tidningar, godispåsar och dåtidens mp3spelare i form a av en minidisc-spelare.

När jag blev äldre och fick eget körkort och bil så formade jag mina egna roadtrips med kompisar från skolan. Det var turer alltifrån Örebro, Katrineholm, Göteborg och Arvika. Min lilla Audi A4 packades full med väskor och folk. Oftast var vi bara 4 inklusive mig men det kändes alltid som fler för det spelades musik på hög volym och folk var oftast fulla, förutom jag då eftersom jag körde. Måna bensinmackar och vägkrogar avklarades i Sveriges alla baksidor. Diverse olika hyss och bus pågick på dessa roadtrips, sådana som troligtvis inte ger en förtur i kön till Guds himmelrike då den dagen kommer. Dessa gång fick jag dock aldrig tillfällen att njuta av bilens sköna godnattvagga i bak. Då jag var den enda med körkort.

Detta får mig att minnas alla roadtrip-filmer från USA. Alla vet ju att USA är bilens hemland, alla som inte håller med: skit ner er ni har fel. Hur som helst, i dom filmerna så avspeglar sig skönheten och det fina med att åka på roadtrips. Att segla fram på motorvägen mil efter mil, upptäcka nya landskap i Sverige, sova på tvivelaktiga väghotell. Något som i Sverige inte är så vanligt, tyvärr. Att åka bil långa sträckor var möjligen poppis på 60 talet. Men å andra sidan var allting poppis på 60 talet. Dagens miljötänk och höga bensinpriser sätter lite käppar i hjulen för vårt kära bilintresse. Man skulle nästan kunna tänka sig att en persons ekonomiska storhet syns i hur mycket bil han kan åka, kanske.

Tillbaka till min resa till Malmö. Där kunde jag blanda dessa två olika tidsepoker. Köra bil och sitta och sova i baksätet, fast jag satt egentligen i fram. Vi åkte mitt i natten för jag skulle vara framme vid 08:30. Jag började köra. Bilen tankades fullt med diesel och spolarvatten. Jag själv tankades fullt med kaffe och godis, som en roadtrip skall innefatta. Efter halva vägen kunde vi byta förare. Min far tog över rodret och jag satte mig i högersittsen och somnade nästan omgående. Vägen hem från olika utflykter brukar oftast vara tråkigast för det enda som väntar hemma är just… hemmet. Jag fick börja med att sitta bredvid på vägen hem. Efter dagens långa intervju var jag rätt sömning och det tog inte många meter förens vår kära Toyota vaggade mig till sömns i det stora läderklädda sätet. Mil efter mil lät den mig drömmas bort i sömnens land. Tack bilen för att du är det bästa som finns.